Varför rider en kung på en åsna?
Palmsöndagen markerar början på den viktigaste veckan i den kristna tron – och den börjar inte med makt och triumf, utan med ödmjukhet.

Jesus kommer in i Jerusalem, inte på en stridshäst, utan på ett lastdjur. Folket breder ut sina mantlar på vägen och viftar med palmkvistar. De ropar:
"Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn!"

De längtar efter en räddare. Men Jesus kommer inte för att besegra med svärd – han kommer för att ge sitt liv.
Det som ser ut som en segermarsch är i själva verket början på ett lidande.

Palmsöndagen påminner oss om att verklig storhet inte handlar om att härska, utan om att tjäna.
Och kanske är det just därför Jesus fortfarande väcker hopp.

📖

”Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, segerrik är han. I ödmjukhet kommer han, ridande på en åsna.”

– Sakarja 9:9

Fem dagar kvar.
Pulsen slår. Tiden rinner.

Vad gör man när slutet är nära?
En dag gick Jesus till templet.
Han gick dit med sorg, vrede – och kärlek.
Han såg hur det heliga blivit till ett skådespel.
Hur det som skulle bära människor – började tynga dem.

Så han agerade.
Han rensade.
Inte för att förstöra, utan för att läka.

Och vi då?
Vad skulle vi rensa ut – om vi visste att tiden var kort?

📖
"Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni gör det till ett rövarnäste."
– Markus 11:17

De står där, en efter en. Präster. Äldste. Skriftlärda.
Män med makt. Med ord. Med agendor.

De har bestämt sig. Jesus ska tystas. Fällas. Fångas,
Inte med svärd, utan med sina egna ord.

Frågorna de ställer är inte för att förstå.
De är fällor. Slipade, strategiska.
Ska vi betala skatt till kejsaren?
Vad händer efter döden?
Vilket är det största budet?

Och ändå.
Jesus svarar.
Inte med list. Inte med ilska.
Han svarar med sanning.
Med närvaro.
Med ett lugn som skär rakt genom manipulationen.

Han ser deras hjärtan.
Och han talar ändå.

Kanske känner du igen känslan.
När någon vill missförstå. När någon vrider dina ord.
När det blir lättare att tiga – än att stå fast.

Men Jesus valde det svåra.
Att tala. Att stå.
Att älska – också när det inte lönade sig.

📖

"Ge kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud."
– Markus 12:17

Det är svårt att ta in.
Att en vän kan svika.
Att någon man litat på kan vända sig bort – för pengar.

Men det är precis vad som händer.
Judas – en av de tolv som följt Jesus – går till översteprästerna.
Han säger bara:
"Vad får jag om jag förråder honom?"

De räcker honom trettio silvermynt.
Han tar dem.

Jesus visste vad som var på väg att hända.
Men han lät det ändå ske.
Han flydde inte. Han skällde inte.
Han såg sveket – och älskade ändå.

Vi har alla blivit svikna någon gång.
Och vi har säkert också svikit andra.
I både tankar. I ord. I feghet.
När vi borde stått upp, men istället valde tystnaden.

Men Jesus går inte ifrån oss.
Inte ens när vi viker av.
Han möter oss där vi är – med ögon som förstår och ett hjärta som bär.

📖

"Vad vill ni ge mig om jag hjälper er att gripa honom?” Och de erbjöd honom trettio silvermynt."
– Matteus 26:15

Skärtorsdagen är inte bara en berättelse om en middag.
Det är en berättelse om vad det betyder att älska – även när det kostar.

Jesus samlar sina närmaste.
Han vet vad som väntar.
Ändå ger han dem allt:

Han tvättar deras fötter – för att visa vad tjänande kärlek är.
Han delar måltiden – och gör den till ett evigt minne.
Han säger:
"Gör detta till minne av mig."

Och vi gör det än idag.
Vi bryter brödet. Vi dricker vinet.
Inte för att vi är värdiga –
utan för att han var det.

En kväll som förändrade allt.
En kärlek som fortfarande bär.

📖

"Han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: Detta är min kropp, som offras för er. Gör detta till minne av mig"
– 1 Kor 11:24

Tre ord. En viskning från ett kors.
"Det är fullbordat."

Det lät som ett slut.
Men det var början.

Jesus, hängande på korset, hade gett allt.
Inte halva vägen, Inte bara nästan.
Han gav Allt.

Han gav sitt liv – i kärlek.
Han bar det vi inte kunde bära själva.
Och när han ropade sina sista ord, var det inte ett rop av nederlag –
Det var en seger.

En seger som kom genom offer.
En frihet som kostade allt – för honom.
Men som ges fritt – till oss.

Han visste att det skulle göra ont.
Han visste att han skulle dö.
Men han såg längre än så.
Han såg dig. Och mig.
Där och då, tog han våra synder på sig,

Långfredagen är inte bara ett tragiskt ögonblick i historien.
Det är den största kärlekshandlingen världen någonsin sett.

📖

”Han var genomborrad för våra brott, slagen för våra synder.”
– Jesaja 53:5

En kropp i en grav.
Ett sårat folk.
En till synes tyst Gud.

Men under jordens yta rör sig något.
Hoppet är inte dött – det vilar.

Påskafton är dagen då allt ser ut att vara över.
Men också dagen innan allt vänder.

Det är det tysta andetaget före ropet.
Stormens öga.

Ett helt universum håller andan.
Och så gör vi.

För ibland behöver vi också stanna upp i tystnaden.
Inte för att vi gett upp –
utan för att vi väntar på det som ännu inte har visat sig.

📖

"Sedan tog Josef kroppen, svepte den i en ren linneduk och lade den i den nya grav han låtit hugga ut åt sig i klippan. Sedan rullade han en stor sten för gravens öppning och gick därifrån."
– Matt 27:59–60

En grav, en sten, ett tyst farväl.
Nu var allt över.

Men så…
jorden skälvde.
Himlen öppnade sig.
Och döden förlorade sitt grepp.

Tidigt på morgonen gick kvinnorna till graven.
De väntade sig att möta döden.
Men stenen var borta.
Graven var tom.

En ängel mötte dem och sa:
"Var inte rädda. Han är inte här. Han har uppstått!"

Påskdagen är inte en symbol.
Det är en verklighet.
Jesus var död – på riktigt.
Men han uppstod – på riktigt.

Det förändrar allt.

Döden har inte sista ordet.
Mörkret får inte sista kapitlet.
Hoppet är inte en känsla –
det är en person.
Och han lever.

📖

"Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått, han är inte här."
– Mark 16:6

Två människor går tysta på vägen.
Steg för steg bort från Jerusalem, bort från hoppet,
bort från drömmen de vågat tro på.

Då kommer en främling ikapp.
Han frågar vad de pratar om.
Och de berättar. Om Jesus.
Om hur han greps, dömdes, korsfästes.
Om att de trott att han var den som skulle rädda.

De säger inte det högt – men det hörs i rösterna:
de känner sig lurade. Övergivna.
Som om Gud svikit.

Främlingen svarar.
Han börjar tala om skrifterna.
Om hur Messias skulle lida – och sedan gå in i härligheten.
Orden faller inte tomma.
De tränger igenom.

Något vaknar i dem.
De bjuder honom in till kvällsmål.
Och när han tar brödet, tackar, bryter det –
då känner de igen honom.

Jesus. Det är ju Jesus.

Han levde.
Han hade gått med dem hela vägen.
De såg honom inte förrän nu –
men han hade varit där hela tiden.

Annandag påsk handlar om det:
att ibland är Gud närmare än vi tror.
Att han går med den som sörjer, tvivlar, längtar.
Och att när vi minst anar det,
kan ögonen öppnas –
och hjärtat börja brinna.

📖

"Då sade de till varandra: 'Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och öppnade skrifterna för oss?'"
– Luk 24:32